 |
 |
Min historia i och efter sektenHär berättar Sara om sin tid i lämnat Kristet Center Syd och efter det att hon lämnat. Läs också hur hon och hennes man fönyade sitt bröllopslöfte nyligen och fick det bröllop som båda längtat efter.Här kommer Saras berättelse: Jag är en utåtriktad tjej, oblyg, som tar för mig av livet och som inte låter någon sätta sig på mig. Det har inte alltid varit så. Under min tonårstid och upp över 20 års ålder tillhörde jag den sekt som denna hemsida talar om. Där förekom ett maktmissbruk, psykisk misshandel och en sjuklig kontroll av människor, kontroll genom fruktan. Jag är uppväxt i en kristen familj och följde alltid med mina föräldrar till kyrkan på söndagarna. 1991 slogs kyrkan min familj gick till ihop med en annan och på den vägen kom jag med i Kristet Center Syd (Numera Kingdom Center). Till en början verkade allt spännande. Jag deltog i ungdomsaktiviteter och var elev i den kristna skola som de driver än idag. Pastorn den allsmäktigePastorn och hans närmsta manade till stor överlåtelse. Överlåtelse till Gud till en början, som senare kom att handla mer om överlåtelse till kyrkan och till slut pastorn själv. Det talades alltid om att man skulle ”koppla med pastorn”. Jag förstod aldrig riktigt vad detta innebar och lyckades nog inget vidare med det eftersom jag alltid fick uppmaningar att göra just detta. Enligt min mening tappades någonstans gud som det centrala och istället prioriterades individens relation eller rättare sagt underdånighet till pastorn. Allt handlade om att vinna pastorns gunst. Det var han som talade om huruvida man var på rätt spår, om man var ”i tjänst”, ”i anden”. Fick man en minsta positiv antydan från pastorn kunde man leva länge på den, ja ända tills han dagen efter klankade ner på en igen.UtfrysningUnder gudstjänster eller andra samlingar och möten placerades ledare ut i lokalen så de på något vis skulle bryta linjen mellan den ”farliga” personen, som man menade försökte kontrollera alla och allt, och framförallt pastorn. Jag studerade detta fenomen ofta. Om den farliga personen flyttade sig så såg man direkt oro och ilska från ledarna och de flyttade sig för att åter igen för att på något vis skilja dennes inflytande över pastorn, fast de var långt ifrån varandra och ingen egentligen kommunikation förekom dem emellan. Det var det här som gjorde mig mest illa, att människor som Gud skapat övermåttan underbara, förklarades som onda och trycktes ner i skorna. De blev ofta offentligt påhoppade verbalt och anklagade av pastorn för att ha andar av kontroll med mera i sig och befalldes göra upp med dessa. Jag såg hur vissa människor blev mer och mer deprimerade, rädda och försagda. Jag tänkte ibland att det inte skulle ha förvånat mig om någon av dessa hade tagit sitt liv. Jag vågade ingenting säga men jag grät inombords när dessa målades ut och stöttes ut från gemenskapen. Det hände att jag samtalade med någon sådan person ibland utan vetskap att pastorn hade något emot denne och då tog det inte lång tid förrän jag fick tillrättavisning och borde ha vetat bättre än att snacka med dem. Jag minns ett enskilt tillfälle då pastorns egen fru, hatad och utfrusen på pastorns eget initiativ, passerade utanför ett fönster mot bakgården. Innanför satt jag och en annan kvinna. Kvinnan började be i tungor aggressivt och befallde kontrollandarna att lämna platsen och pastorn ifred. Troligen skulle pastorns fru hämta sitt barn och smet in lite bakom byggnaderna för att just slippa påhoppen.Med tiden kom denna typ av utfrysning och påhopp mig närmre och närmre då nära och kära till mig blev syndabockar. Att se familjemedlemmar bli utfrysta och mobbade är på ett sätt värre än att uppleva det själv. Pastorn hade nog gärna sett att jag bröt med dessa personer och behandlade dem likadant. Det kunde jag inte men jag vågade inte försvara dem heller för det skulle ha inneburit att jag blev lika illa behandlad. Rädd liten musSå hände det, jag blev inkallad till pastorn och hans gäng. Han omgav sig alltid av människor och konfronterade aldrig någon mellan enbart fyra ögon. Det satt säkert tio personer i det rummet för att vara med när jag och mina upprorsandar skulle konfronteras. (Tacksam idag för min upproriskhet, annars hade jag troligen varit kvar där än idag). De likställde mig med Michael Jackson och Madonna minns jag och sa att jag behövde göra upp med det, uppror och kontroll och att min pappa borde ha gjort det när jag var barn. Det låter konstigt jag vet och jag fattade verkligen ingenting. Det var inget ovanligt i och för sig, att det de sa var flummigt och inte kunde greppas. Aldrig kunde de komma med något konkret som jag skulle ändra på, inte ens när jag frågade om det. Jag var en rädd (nu krossad) liten mus och tackade så vänligt för att de brydde sig om mig när jag lämnade rummet och lovade att ändra på det i mig som var fel.På kvällen och varje kväll i flera veckor efteråt bröt jag ihop, ensam där hemma på min toalett. Satt på golvet och grät i timtal. Efter den här händelsen blev även jag verbalt påhoppad offentligt ibland. Det kunde vara på en morgonbön eller när jag satt med ett gäng och åt kanske. Jag hade alltid i hjärtat i halsgropen när jag befann mig på Vägasked, vilket jag gjorde flera dagar i veckan. (Jag ”arbetade” där så att säga. Inte för att jag fick något betalt men de flesta medlemmar var engagerade på heltid i församlingens verksamhet, bland annat Vildmarkscentret, numera ”Lonestar”). Pastorn kunde ju dyka upp var som helst och när som helst och kanske skulle han konfrontera mig då. Inte för att jag trodde jag hade gjort något fel men jag visste att han tyckte det. Förnyelse av bröllopslöftetEfter 10 års äktenskap och lika många års längtan att få göra ”det” ordentligt blev det av... nu har jag gift om mig, med samma karl. I sommar förnyade min man och jag våra äktenskapslöften. Ceremonin ägde rum en varm och solig lördagseftermiddag i en charmig liten kyrka från 1100 talet.Familj och vänner var där för att dela vår dag. Barnen våra var uppklädda liksom vi själva förstås. När vi kom till kyrkan började kyrkklockorna spela... det var mysigt. Vi gick alla fyra in i kyrkan och fram till altare till ett vackert musikaliskt stycke. Ceremonin var utformad precis som en klassisk vigsel med psalmer, solon och präst som läser ”kärlekens lov” med mera. Vi sa ja till att älska varandra, igen och för evigt. Sen gav vi varandra en personlig kärleksförklaring varefter vi växlade ringar. Våra "gamla" ringar lämnade vi till en guldsmed som smälte ner dem och gjorde vars en ny ring till oss i vitt guld. Sen bar det av till fest! Vid vårt första bröllop var våra löften utformade efter pastorns instruktioner och handlade främst om att ”skilja” oss från våra föräldrar och vara överlåtna församlingen och pastorn. Det bästa med den här dagen var därför att få lova varandra evig kärlek och trohet. Utöver detta var det många härliga saker, små som stora, som bidrog till att det blev en minnesvärd dag - Fint väder, familj och vänner, ringande kyrkklockor med mera. En sådan här dag susar snabbt förbi med tanke på alla förberedelser som pågått under lång tid. Men nu har jag ett härligt minne med mig att se tillbaka på. Denna gång vill hänga upp "bröllopsfotona" på väggen och har en ny ring på fingret som påminner om denna dag. Jag tycker själv att jag har en helt annan distans till första bröllopet -99 nu, idag kan jag skämta om det. Efter denna förnyelse av våra löften till varandra har jag dessutom något gott att minnas och det känns väldigt roligt. Sara
Du kan läsa första delen av min berättelse här...Du kan mig på sara@livifrihet.nu Var anonym om det känns bäst för dig. Jag vill vara ett stöd för dig som är eller har varit i liknande situation som jag befunnit mig i. |
|
PERSONLIGTSara berättar om hur en pastors ledarskap och behov att hela tiden ha medlemmarnas gunst driver henne till förtvivlan.Hon berättar om hur underbara människor förklaras kontrollerade av demoner och farliga. De skulle undvikas och man satte personer som ansågs andligt starka att kontrollera dem. Till och med på sitt eget bröllop, som hölls i Kingdom Centers lokaler, blev hennes föräldrar tvingade att sitta längst bak för de ansågs farliga. Men hon och hennes Rickard förnyar sina löften och får det bröllop de längtat efter. Du får gärna kontakta henne på sara@livifrihet.nu. |
